Det som gör att det är så här är något som hängt med mig länge. Nämligen min eviga strävan efter perfektion och prestation. Kort sagt har jag enorma krav på mig själv. Bra betyg, ordning och reda och mitt senaste tillskott; utnyttja all tid så effektivt som möjligt. Som varenda människa förstår (utom jag själv eftersom jag tror att jag är odödlig och klarar allt) så fungerar inte det i längden. Jag vet inte hur många gånger jag varit här. När stressen blir för mycket känns det som om allting går emot mig. Min självkänsla och mitt självförtroende sänks så mycket att det känns som att allt och alla går emot mig. Som att jag inte duger för något eller någon. Detta leder till att jag anstränger mig ännu mer för att vara alla till lag, vilket gör att jag mår ännu sämre. Något jag lärt mig under dessa perioder är att det ofta går över på ett par veckor. Bara jag INSER det och STANNAR upp. Idag insåg jag dessutom att jag måste göra något åt det i det långa loppet. Så fort jag kom hem letade jag upp mammas självkänsla och stressböcker. Kan jag inte hjälpa mig själv får någon annan göra det. Låt denna gången vara den sista!
Nu ikväll har jag lagat mat till lillasyster och mig. Vi var lite busiga och åt framför tv:n. NCIS, 2 and 1/2 men och Vänner! Tänke sätta mig med naturkunskapen nu (prov imorgon) och plugga en timme eller så.
Ugnskokt örtkyckling med ugnsstekt potatisar och moroter. Till det stekta champinjoner, gurka och krämig oreganosås!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar